På en brygga vid ett hav

Jag sitter utomhus. På en brygga som hör till mitt hem här i stocka. 

Bakom mig kluckar havet och vinden tränger in under min jacka. Det är mörkt och ganska kyligt, men på samma gång väldigt rogivande och mysigt. 

Jag är ensam, sånär som på lorentz som fyller mina öron med den mest fantastiska av musik. 

Tobias ligger inomhus och värmer upp soffan. Snart ska jag krypa ner där även jag.

Jag har precis varit nere vid den lokala återvinningsstationen och slängt diverse skräp. Mjölkkartonger, konservburkar och liknande som för bara en månad sedan utan tvekan skulle ha hamnat i hushållssoporna. Nu har Andreas, min bror, fått mig att börja källsortera. Helt på tiden!

Det är faktiskt inte direkt tidskrävande att skölja ur förpackningarna och gå iväg med dem. Du gör en bra insats för miljön samtidigt som du får en promenad och mindre hushållssopor.

Som Lorentz säger, brorsan we're all good!

Tobias ringde precis. Frågade var jag var, var jag tog vägen. Jag sa att jag alldeles strax skulle komma in.

Först ska jag bara suga in det allra sista av hälsingeluften och havsdoften för imorgon åker jag tillbaka till Solna. Önskar jag kunde stanna här, men skolarbetet kallar.

Alexandra Lindgren 

På återseende

Jag ligger i en brun skinnsoffa på Strandvägen i stocka.

Intill mig har jag en lampa, resten av rummet är mörkt. Här ligger jag i min ensamhet och lyssnar på the Cranberries. Fantastiskt band, fantastisk musik.

Det har hänt så otroligt mycket sedan sist. Jag vet inte hur detaljrikt jag ska eller bör gå in på händelserna. Jag tänker mig att jag tar det i korta drag.

Jag kom hem från Afrika (tar mer om resan i något kommande inlägg) och kände mig helt uppochner i mitt huvud. Det hände så fantastiska och livsomvändande saker där. Otroliga, fascinerande och makalösa saker. Saker jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Det hände även mindre bra saker där.

Saker som delvis ledde till stora beslut i livet. Husförsäljning och separation. Detta hade möjligtvis hänt ändå, vem vet?

Livet är oförutsägbart, det är ett som är säkert.

Början av sommaren var, som ni kanske kan förstå, otroligt jobbig. Alla dessa beslut som skulle tas, alla praktiska detaljer att ta tag i.

Resten av sommaren däremot, ojojoj nu pratar vi. Det var den bästa sommaren i mitt liv.

Jag har träffat kvinnan i mitt liv, min bästa vän. Evelina Jakobsson.

Vilken tjej, hon är så spontan, idérik, glad, sprallig och alldeles alldeles fantastisk. Vi har hittat på så mycket tok den här sommaren. Partyn, myskvällar, skitsnack, promenader, mys vid klipporna och massor av sång och dans. Helt fantastisk vän, jag är så glad att hon kom in i mitt liv. 

Det är ett tag sedan vi träffades nu, men jag vet att hon finns där. För tillfället bara ett par kilometer bort, men i (numera) vanliga fall ca 30 mil bort. Vi kommer till det senare. 

Den 11 juli var en minnesvärd dag. Dagen så jag skulle få reda på ifall jag kom in på utbildningen eller inte.

Jag hade sökt flertalet program på olika skolor söderut i Sverige. Kände att jag var tvungen att komma bort, att göra något annat. 

Mitt förstaval var global utveckling på Stockholms universitet, men jag kom in på mitt tredjeval: utveckling och internationellt samarbete på Södertörns högskola i flemingsberg. 

Samma kväll, 11 juli, satt jag och Lisa på klipporna nere vid Moränga och drack vin. Firade mitt antagningsbesked. Fantastiskt!

Det allra största som hände sommaren 2014 är att jag gick och blev kär. Oväntat och oplanerat, men så blev det. Kärleken är även den oförutsägbar. Och fantastisk.

Han heter Tobias och är helt underbar.

Tillsammans har vi haft mysiga picknickar, badat i havet, skrattat, druckit vin (en hel del av den varan. Ibland kanske lite väl mycket, iaf från min sida), besökt otroligt vackra platser, åkt runt i bil och bara haft en underbar sommar.

Det här har verkligen varit den bästa sommaren i mitt liv. Svåra tider, men huvudsakligen fantastiska. 

Det har nu blivit höst. Delade meningar om årstiden och dess händelser. Jag är glad att jag kom in på skolan, men samtidigt känns det hemskt att jag inte längre bor i denna fantastiska by. Att jag nu är skriven hos min bror i Solna.

(Inget fel med det såklart, det är mest tanken på att vara långt ifrån de man älskar som är värst).

Min skolgång tar vi i ett annat inlägg!

Jag bor nu ca 30 mil ifrån mina vänner och min kärlek. Fysiskt långt långt borta, men psykiskt nära.

Det viktiga nu är att hålla kontakten, att träffas så ofta man bara kan.

Evelina kommer till Stockholm på torsdag och Tobias på fredag. Jag kunde dock inte hålla mig, 11 dagar utan honom räckte. Igår satte jag mig på tåget och åkte hit. Imorgon kl 05:57 går tåget hem igen.

Så nu ligger jag här i soffan hemma hos Tobias, mitt hem när jag är här. Han kommer strax hem från sitt jobb och då ska vi kramas. Saknaden och längtan är otroligt stark när man är ifrån varann på det här viset. 

Jag är så tacksam att jag har er, kära vänner, som stöttar mig i min skolgång. Mitt val att flytta dessa 30 mil bort. Jag älskar er ❤️

Nu kom han hem, nu ska här mysas ❤️💋

Alexandra Lindgren 

I sinom tid...

Hej på er!

Jag inser att det är lång tid sedan jag senast var här, alldeles för lång tid.

Jag ska berätta för er om afrikaresan, hur mitt liv vändes upp och mer samtidigt som det vändes ut och in. Jag ska berätta för er om nyfunnen vänskap, sommarkänslor, tatueringsplaner och den kommande höstens otroligt spännande utmaningar.

Jag ska berätta allt detta, men inte än. I sinom tid ska ni få veta. Nu ska jag sova, klockan är trots allt 02.28 och jag ska arbeta imorgon.

Kram sålänge!

Alexandra Lindgren 

Mars träningsutmaning

Nu är det ny månad igen. Mars.

Februari månads träningsutmaning gick inget vidare, den var jobbig. Både fysiskt och psykiskt. Jag gillade inte alla burpees, men framförallt gillade jag inte att det var olika träningsformer varje dag.

Nu när vi går in i mars tänker jag köra en lite lättare utmaning. Dels för att det kräver mindre tankeverksamhet och dels för att jag ska till Afrika. Vill inte ha för avancerat schema när jag inte vet hur dagarna kommer se ut.

Häng på ni också!

Alexandra Lindgren 

Drömmar om våren

Jag vandrar runt i vår trädgård. Lyssnar på fågelkvittret. Tänker att jag någon dag ska lära mig fåglarnas olika kvitter, lära mig höra vilken slags fågel det är. 

Jag sätter mig på altantrappan en stund. Får sällskap av Mozart.

Det är molnigt idag, endast två plusgrader. Ändå hör jag hur det droppar från taken. 

Grusgången upp till huset är något isig, snön ligger kvar på gräsmattan på framsidan. På baksidan och på sidorna av huset är det nästan helt grönt. 

På min vandring har jag sett flertalet löften om att våren är på väg.

Rabarberna börjar synas, syrenhäckarna har fått knoppar, likaså hallonbusken och de svarta vinbären. 

Borta vid slänten har dvärgaklejan börjat komma fram och smultronbladen grönskar.

Jag inser att om våren ska komma i den här farten kommer jag missa den.

Jag åker till Afrika om blott fyra dagar.

När jag är tillbaka i Sverige den 1 april hoppas jag att våren inte är över. Jag älskar våren, speciellt nu när vi bor i hus och verkligen kan njuta av den. 

Jag längtar efter att få smutsa ner mina händer med ogräsrensning. Att få olja in altanen. Att få den första svenska solbrännan. Att plocka fram cafémöbeln och få njuta av solens strålar i den. Att få känna doften av blommor.

Att få tillverka vårt kommande grönsaksland. Att få springa mina joggingrundor med solen i ansiktet.

Jag längtar till våren.

Jag vet att det fortfarande är februari och att snöstormarnas tid på länge inte är över, men man får faktiskt drömma.

Alexandra Lindgren 

Vaccinationernas slutskede

Jag har nu tagit alla sprutor jag ska ha innan jag reser till Afrika.

Polio dos 5, hepatit B, tuberkulos, gula febern, meningit och rabies. Alla dessa vacciner har fungerat bra, inga biverkningar eller konstiga symptom. 

Det som var lite besvärligt var tuberkulosen, jag fick inte tvätta atmpartiet där de stack in sprutan på åtta veckor. Vattentäta plåster vid varje dusch. Det var det enda jag behövde tänka på, inget annat. Det har gått riktigt bra, jag är inte längre spruträdd.

Vid första besöket var jag nervös och ställde många frågor, kommer det göra ont? Vilken spruta kommer kännas mest? Kommer jag få biverkningar? Är det vanligt att folk svimmar här inne? Vilken är den vanligaste vaccinationen? 

Ja, sådär höll jag på. Kanske mest för att försöka dölja min nervositet, men även av ren nyfikenhet.

Nu, 10 sprutor senare, så är jag varken nervös eller rädd längre. Nu kan jag åka till vaccinationscentralen på lunchrasten, ta min spruta och sedan åka tillbaka och jobba. Jag har blivit van.

Och till er som undrar, tuberkulosen kändes mest då den sprutas in precis under huden och inte in i muskeln. Den gjorde inte ont, men den kändes mest.

Det var sprutorna det. Sen har jag ätit tre tabletter mot tyfoidfeber och druckit en dos dukoral mot kolera. Där har jag en dos kvar att dricka, sedan är jag klar där också.

För två helger sedan började jag med malariatabletter. Det finns två olika tabletter att välja på, en variant som man ska ta en gång i veckan i 11-12 veckor och en variant där man ska ta en tablett om dagen i sju dagar.

Jag har den förstnämnda tabletten. Lite bökigare, men då det är väldigt lätt att få biverkningar så valde jag att få dem i Sverige istället för att förstöra en vecka i Zimbabwe.

Sedan kan jag fortfarande få biverkningar när jag är där, men jag hoppas jag slipper.

Biverkningar jag blev förvarnad om av vaccinationssköterskan var oro, mardrömmar, sömnproblem och illamående. Härliga förväntningar hon gav mig!

Här nedan kan ni se de vanligaste enligt bipacksedeln:

Det står även längst ner att om man kräks inom 30minuter efter att ha tagit en tablett så ska man ta en till.

Om man kräks inom 30-60 minuter efter första tabletten så behöver man bara ta en halv till.

Sådana här texter gör mig nervös då jag verkligen avskyr att kräkas. Att inte kunna andas varken genom munnen eller näsan samtidigt som magen vänder sig är inget jag vill uppleva om jag får slippa.

Första tabletten kände jag inte av. Jag blev lite yr på måndagen (tog tabletten på söndagen), men inte mer än så.

Andra tabletten kände jag av efter ca 30 minuter. Då blev jag yr, riktigt yr. Det kändes som om jag skulle svimma.

Av och till under kvällen fick jag den känslan och även då och då under måndagen.

Inget illamående än, hoppas jag slipper.

Två veckor tagna, 10 veckor kvar.

Dessutom står det i bipacksedeln att jag kan få biverkningar upp till ett halvår efter att jag tagit sista tabletten, alltså tills slutet av oktober. 

Jag har räknat ut att jag har vaccinerat mig och tagit tabletter för lite drygt 6000kr. Dyrt, men nu kan man nästan se mig som fullvaccinerad. Kan åka nästan vart som helst och göra nästan vad som helst. 

Till exempel åka till Afrika och ta hand om vilda djur. Testar det så får vi se :)

10 dagar kvar till avfärd...

Alexandra Lindgren 

Nytt utseende

För två helger sedan var mor och far uppe och hälsade på oss.

Mamma klippte håret på Anton och skulle toppa även mitt hår. Det blev kortare än jag hade väntat mig, bra mycket kortare.

Då hon inte fick fortsätta klippningen blev det väldigt ojämnt så igår var jag på Style it och fixade till det. Om mamma hade fått fortsätta så hade resultatet säkert blivit bättre, men jag vågade inte chansa.

Före, om än något rufsigt och ovårdat:

Efter:

Som ni ser är det bra mycket kortare än förut. Och ljusare.

Jag älskade mitt hår förut, det var snygg färg och bra längd. Det var perfekt att dra fingrarna igenom och få bak utan problem. Perfekt att sätta upp i tofs eller fläta. Perfekt, bara väldigt slitna toppar, därav mammas klippning.

Min nya frisyr trivs jag inte lika bra med då den är kortare. Inget av ovan nämnda exempel går att få till som det är nu.

Visst är färgen snygg, men lite mörkare hade inte skadat.

Jag vet att jag, om några dagar, kommer vänja mig vid det nya utseendet och tycka om det, det är en vanesak.

Sen är det som Anton säger, det växer ut. Jag är nu i en mellanperiod, om några månader är det längre och då ska det göras om igen :)

Alexandra Lindgren 

Fredrik Backman - En man som heter Ove

Alltså jag förstår om ni börjar tröttna på mig då det här är mitt tredje inlägg på bara några timmar. Det här med matteräkning skjuter jag upp i det längsta som ni kanske har förstått nu.

Iallafall, jag måste bara dela med mig av det här.

Jag älskar att läsa böcker. Det gör hela min familj. När jag har läst ut en bok tar jag med mig den ner till mina föräldrar så de också får läsa den. Samtidigt tar jag med mig deras lästa böcker hem till mig så jag kan läsa dem.

Det gör att jag ofta läser böcker som jag kanske inte skulle ha läst eller köpt i vanliga fall.

Som den här boken jag ska berätta om nu, En man som heter Ove.

Boken är skriven på ett så otroligt bra sätt. Backman får mig att leva mig in i berättelsen, känna samma känslor som personerna i historian. Han får mig att tänka till, värdera mitt liv, känna lycka, skratta högt och gråta hejdlöst.

Huvudpersonen Oves liv innehåller så mycket kärlek, sorg och kontrollbehov. Så mycket ilska och aggression. Så mycket ömhet och saknad. 

Backman vet hur han ska uttrycka sig för att få mig, som läsare, att bli berörd. Att känna igen mig, att skratta och att gråta. 

Jag har hulkat mig igenom bokens sista kapitel. Gråtit så högt att katterna tittat konstigt på mig. Gråtit så att jag har skakat i hela kroppen och fått andningssvårigheter. Gråtit av sorg, men också av en otrolig glädje.

Om du får möjlighet måste du läsa den här boken. Måste.

Alexandra Lindgren 

I solstolen

Nej, hörrni.

Det här med att räkna matte skjuter jag upp tills i eftermiddag. 

Det är ju otroligt dumt om jag missar denna härliga "vårdag" i februari genom att sitta inomhus och kura.

Jag plockade fram en solstol och satte mig under köksfönstret. Här är det lä från två håll och ca 20 grader. 

Tyvärr råkar den här platsen vara katternas toalett, men det kan man ju försöka bortse från. Bajs är väl ändå en doft som hör våren till?

Alexandra Lindgren 

Vårkänslor

Jag vet, det är på tok för tidigt, men nu är dem här. Vårkänslorna.

Solen skiner in genom persiennerna, fåglarna kvittrar, snön droppar från taken, vägarna blir bara och katterna solar sig i fönstren.

Idag är en sådan dag då man bara vill vara utomhus. Man är glad och förväntansfull. Man får tusentals idéer och tankar. Man vill olja in altanen som fortfarande är full av snö. Man vill leta efter vårblommor som ännu inte kommit. Man vill sy gardiner. Man vill sitta och läsa en bok i solskenet. Man vill göra många härliga och kreativa saker, men man vill inte sitta inomhus och plugga matte. Sådant man måste göra. 

Jag åker till Afrika om 19 dagar och då måste jag vara lite mer förberedd på det kommande högskoleprovet. Jag kommer hem några dagar innan det ska skrivas och jag vill få bättre resultat nu ön sist så då måste jag fokusera. Det är svårt, otroligt svårt att ta tag i pluggandet när det finns så mycket annat som är så mycket roligare.

19 dagar, egentligen ingenting. Är jag redo för detta?

Jag blir nog aldrig riktigt redo, jag hoppar in i det bara. Hoppar in och räknar med att det ska gå bra, att allt löser sig. 

Jag är van att alltid tänka ut scenarion i förväg och försöka hitta lösningar och exempel för vad som enventuellt kan hända. Nu ska jag försöka lämna det tankesättet i Sverige och ta med mig Antons tankesätt "det löser sig" till Afrika. För det gör det ju faktiskt, löser sig. På ett eller annat vis.

Tillbaka till det här med vårkänslorna. Idag gav jag mig ut på en joggingtur. Nej, en löprunda. Jag sprang faktiskt ganska fort idag, under 6 minuter på varje kilometer. Inte snabbt för en atlet, men för mig är det bra.

Jag hade ett leende på läpparna hela tiden. Tänk vad solen gör med oss människor. 

Alla jag mötte hälsade glatt och jag log och sa hej tillbaka. För varje leende jag fick ökade jag takten och blev gladare.

Världen blir vackrare av sol. Jag önskar att jag hade stannat upp och fotograferat vyerna vid Rönnskär så ni hade fått ta del av det jag upplevde idag. Bländande solsken över det öppna havet på ena sidan av bron och stora, men spruckna isblock på andra sidan. Fantastiskt vackert.

Jag är glad att jag har så nära till naturen, att jag får vara en del av den. Vi måste vara rädda om den. 

Jag kommer säkert sakna den friska och lite kyliga luften under mina löprundor när jag befinner mig i Zimbabwe. Precis som jag säkert kommer sakna värmen när jag åter är hemma i stocka. 

Jag måste komma ihåg att stanna upp och andas, att ta in alla känslor och intryck. Att leva i nuet.

Nu ska jag göra lite träningsövningar, äta frukost och sedan ta tag i matematiken.

Hoppas ni har en härlig tisdag!

Alexandra Lindgren

Ny månad, ny utmaning

Under januari månad var min träningsutmaning att följa scheman med hur många benböj och hur många sekunders planka jag skulle göra varje dag.

Det har gått riktigt bra, inte fuskat en enda dag.

Jag ser resultat på mina lårmuskler (som faktiskt har börjat synas) och min uthållighet.

Tyvärr klarade jag inte 3 minuters planka, men jag körde 2x1,5 minut istället. 

Nu går vi inbi februari och då är det dags för en ny utmaning. Den här gången kör jag lite mer varierad träning.

Idag är det lördag så jag började med 5 utfall på varje ben, 10 armhävningar och 10 burpees. Alltihop gånger tre.

Sen körde jag några benböj också, känns som att jag inte klarar mig utan dem.

Så, ni hänger väl med den här månaden också? :)

Alexandra Lindgren 

Hemsydda särkar och dreadlocks

Jag är en allt-eller-ingetperson. När jag tränar får jag inte äta onyttiga saker, inte ens på helgen. När jag har en träningsfri period kan jag äta godis och chips utan att bry mig. Borde det inte vara tvärt om?

Det ovan nämnda exemplet drabbar bara mitt eget välbefinnande. De senaste månaderna har jag funderat på andra saker som gäller både mig, min närhet, miljön och framförallt djur.

Att äta eller att inte äta kött.

Jag har tänkt i banor som att jag, som djurälskare, inte kan äta kött. Men är det okej att bära skinnskor? 

Eller att använda smink som jag inte har tagit reda på hur det framställs och testas?

Borde jag avstå från allt detta?

Mina tankar drar iväg för långt och jag ser hela den stora helheten. Den enorma helheten, alla frågeställningar, problem och konsekvenser jag måste ta del av. Det blir för stort.

Jag tänker att jag, lilla människan på den stora jorden, inte kan göra någon skillnad. Jag kan inte stoppa varken djurplågeriet eller miljöpåverkan. Vem ska lyssna på mig?

Jag tänker att man inte är djurälskare "på riktigt" ifall man inte syr sina egna kläder, odlar sin egen föda eller cyklar till jobbet (om msn ens ska ha ett jobb, känns mer naturligt att vara hemma på sin gård och ta hand om alla sina barn som leker i naturen och med giftfria träleksaker).

Jag ser mig själv dra upp mina potatisar iklädd en lång khakifärgad särk med dreadlocks i håret. Anton går bredvid med lien i högsta hugg, här ska slås gräs.

Alltså, jag förstår att jag överdriver här, men ni anar inte hur många gånger mina tankar har dragit iväg åt det här håller. Hur ofta jag tänker att vi ska vara mer miljö- och djurvänliga i vårt hem och kommer iväg till detta urålderstänk.

Vad vill jag då göra?

Jag vill tänka mer på vad vi äter. 

Att helt sluta med kött är svårt, dels för att det är gott och dels för att jag inte vill tvinga med Anton på något han kanske inte vill.

Jag jobbar ofta sent och då är det han som står för matlagningen. Jag vill inte kräva att han ska laga vegetarisk kost eller laga två rätter, en till honom och en till mig. Det fungerar inte så.

Däremot kan jag upplysa honom om vilka rätter som går fort att laga, är mättande och inte alltför avancerade. Vegetariska förstås. Då kanske det blir mer naturlig mat här på vallvägen.

Eller också får jag se till att laga mat i förväg så han slipper, det är också ett alternativ.

Jag vill som sagt inte sluta helt med kött, men jag vill dra ner på det ordentligt. Jag tänker mig att vi äter vegetariskt kanske 4-5 dagar i veckan. Och då räknar jag faktiskt in fiskrätter. Det får vara så.

De gångerna vi äter kött ska det vara lokalproducerat, inga fler danish crown-förpackningar i frysen.

Det räckte att titta på dagens avsnitt av djurinspektörerna för att vilja avstå kött. Man fick se bilder av djurtransporter och slakteri. Det var ändå "bra" svenska förhållanden, men fortfarande hemskt. Tänk då hur det ska se ut i de slakterier där de nästintill skänker bort köttet. Fläskfilé 39,90kr kilot. 

Så, mindre kött, mer vegetariskt, men fortfarande inga hemsydda särkar eller dreadlocks. En och annan egenodlad potatis ska vi nog däremot kunna få fram till sommaren. 

Skinnskor och sminkfrågan får vänta till senare. Var sak har sin tid.

Jag kan inte ändra hela världen, men jag kan ändra min värld. 

Alexandra Lindgren 

Matematik

Min tanke var att under januari och februari plugga matte så mycket jag bara kunde. I mars är jag i Afrika och kommer hem en vecka innan högskoleprovet ska skrivas. 

Hur det har gått?

Jag började räkna matte idag, den 28 januari.

Jag har suttit i nästan 2 timmar nu och läst och fört anteckningar. Jag blir inte så mycket klokare, men jag känner att om jag verkligen vill så kan jag bli bra på matte. Frågan är bara om jag har viljan?

Mitt mål idag är att gå igenom grunderna för matte A på gymnasial nivå. Imorgon repeterar jag och gör några räkneuppgifter. Kanske att jag går in på lite mer avancerad matte också, men jag tror att jag skyndar långsamt. Bättre att verkligen förstå grunderna, annars blir det tok i slutändan. 

Mozart vill vara med. Han började med att lägga sig över mitt anteckningsblock.

När jag reste på mig för att lägga in mer ved i elden passade han på att lägga sig på min stol.

Här sitter vi nu tillsammans på stolen. Han kurrar i takt med min skrivande penna.

Snart är det dags att ta en paus. Jag tänker mig hopprep till den gamla dängan Dra ända in i Hälsingland av Thore Skogman. Så får det bli!

Om ni, som jag, hade glömt hur man räknar ut Pythagoras sats så har ni mina anteckningar här.

Alexandra Lindgren 

Supersnöret

Jag har haft ett enormt sug att sy de senaste veckorna. Främst kläder, men även annat. Jag har kikat i mitt tygförråd och insett att det inte duger för klädsömnad. Det duger knappt till gardin- eller kuddfodralsömnad. Bitarna är för små, har fel färg, är av fel material eller också rent ut sagt fula.

Det var när jag gick med i Facebookgruppen "vi sytokar" som suget satte in. Jag har ingen aning om hur man syr kläder, men bilderna i forumet är så inspirerande att jag vill lära mig.

Problemet är att det är för dyrt. Tyg är för dyrt. Mönster är för dyrt. Tillbehören för dyra. Jag har så mycket annat att lägga pengar på just nu än hobbys. Det får eventuellt bli senare. Eventuellt.

Det jag däremot kan sy och som jag har påbörjat är denna fantastiska påse att förvara sina supersnören trädda med superpärlor i.

Okej, påsen i sig är inte så fantastisk, syftet med den är.

Tanken är att barn och ungdomar mellan 0-18 år som har drabbats utav cancer ska få sådana här. Man syr den efter ett enkelt och oerhört bra beskrivet mönster, skickar dem via posten till en person som sedan delar ut dem till sjukhus. Om jag inte minns fel så är det sjukhus i Göteborgstrakten, men jag kan ha fel där.

Dessa sjukhus ger sedan den cancersjuka individen en påse. Vid varje undersökning, operation etc får personen en pärla att lägga i påsen. Dessa pärlor träs sedan upp på ett snöre, ett supersnöre. Det blir ett armband eller halsband med en alldeles egen historia. En historia man kanske inte orkar berätta med ord. En historia att berätta med hjälp av färgglada pärlor som ger hopp.

Om jag kan hjälpa till med detta så gör jag gärna det. Barncancerfonden gör så mycket bra saker. Jag vill hjälpa.

Till detta ändamål duger mina tyger oerhört bra. Jag får något att sy och känner samtidigt att jag har gjort något gott. Fler påsar ska det bli. Sy några du också!

Läs mer om supersnöret på supersnoret.se 

Där finns information om detta och även beskrivningen på hur man ska sy.

Alexandra Lindgren

Mota Olle i grinden

Känslan kommer. En hostning där, en nysattack, ett tungt huvud. Förkylningen gör sig redo att brytas ut i min kropp.

Det passar inte nu, jag vill inte förstöra min träning med en förkylningsperiod. Därför försöker jag mota Olle i grinden genom att testa ett recept jag hittade på jogg.se

Tre-fyra skivor färsk ingefära stoppade jag ner i en tesil. Mycket pressad citron och sedan hett vatten på det. Detta skulle tydligen vara bra.

Det känns nyttigt och smakar riktigt bra, över förväntan faktiskt!

Jag vet inte om det är herr förkylning som knackar på dörren eller om det är en effekt av vaccin-cocktailen jag har i min kropp. Tuberkulos, hepatit B, tyfoid och rabies har jag tagit nu under en kort period. Kan mycket väl vara det som gör mig lite låg. Hoppas på det.

Idag är det dags igen, rabies dos 2 av tre.

Imorse borde jag kanske ha vilat, men jag var så sugen på att ge mig ut i vintervärlden.

Nästan 5 km blev det idag, men jag fick stanna och gå tre gånger. Inte roligt, men man måste lyssna på kroppen.

Kom hem och körde plankan i 1 minut och 45 sekunder. Nu är det tungt, riktigt tungt. Imorgon är det 2 minuter, hoppas jag klarar det.

Alexandra Lindgren

Styrka, svett och städning

Gårdagen bjöd på en hel del träningstillfällen och bortstädning av julen.

Jag klev upp på morgonen, satte på mig träningskläder och körde ett magpass med diverse situps och plankan. Hur går det för er med januariutmaningarna?  Igår var det 80 squats och 1min 20 sek planka, gjorde ni det?

Efter träningen gick jag upp i lägenheten och bäddade ur alla sängar sedan besöket i nyår. Fick tvätta alla lakan i tre omgångar, så mycket var det. Då vi inte har torktumlare är hela huset fullt av påslakan, men det försvinner in i skåpet idag.

Började plocka bort alla julsaker, byta gardiner och slänga ut granen. 

När jag hade packat ner alla saker i kartonger och skulle bära ut dem i förrådet såg jag att det hade kommit en hel del snö. Tänkte att jag skulle skotta lite vid dörren bara. Det utökades mer och mer så tillsist hade jag skottat både vid huset, garaget och hela uppfarten. Ca två timmar tog det om man vill mäta i tid. Vill man hellre mäta i hur många avsnitt av P1s radiopsykologen det gick åt så är svaret fyra. 

Himla intressant program det där. Finns att lyssna på i Sveriges radios app.

Gick in och lagade färsfyllda paprikor till middag. Slängde in mig maten, hämtade upp Eve och åkte till jättendal för träning.

Ett pass body attack, riktigt tuff konditionsträning. Hopp, studs, armhävningar och planka om vartannat. Härligt.

Direkt efter körde vi det nya GRIT-passet. 

Skivstång och viktplatta behövdes till det och sedan var det vara att lyfta och kämpa 30 minuter. Det var jobbigt och tungt i slutet, men ingen favorit. Jag tror jag håller mig till bodypump :)

Det var den träningsfyllda gårdagen.

Den här onsdagen bjuder på vilodag i plankutmaningen, men 85 squats.

Sedan blir det frukost och en tur in till stan.

Dos två av hepatit B står på schemat, kanske något mer vaccin, minns inte riktigt hur vårt upplägg ser ut. 

Sedan ska jag köpa broddar till mina löparskor. Så fort det blir liiite mildare så ska jag ge mig ut på gatorna igen.

Ikväll blir det tjejmiddag i Baggälve, det ser jag fram emot. Var riktigt längesedan vi träffades nu!

Det var mitt upplägg för dagen, nu vet ni var ni har mig :)

Alexandra Lindgren 

Flyget bokat

Hur går det med januariutmaningarna hörrni? Kör ni plankan och squats varje dag?

Ibland hinner jag inte på morgonen, men då kör jag på lunchrasten eller när jag kommer hem från jobbet.

Måste skaffa någon form av vikt, squatsen (benböj) känns ganska lätt utan.

Det är idag den femte januari. Om två månader är jag i Zimbabwe vid det här laget. Idag sitter jag i soffan med en sovande mini i famnen.

Anton sitter bredvid och tittar på hockey-VM. Inte helt intressant enligt mig.

Jag har roat mig med att boka flygresa till och från bulawayo, Zimbabwe. Cirka 8500kr gick det på, inte billigt att uppleva sina drömmar. Förhoppningsvis värt det.

Nu är de största punkterna avprickade på min att-göra-lista. Resorna är bokade, jag är garanterad plats både på volontärcentret och på flyget.

Det som nu kvarstår är några vaccinationer, koll av visum, betalning av volontärresan och planering av packningen.

Känns som att tiden kommer rusa iväg och helt plötsligt är jag där. Så häftigt!

Alexandra Lindgren 

Nytt år, nya möjligheter

Då har det hänt, vi har lämnat 2013 bakom oss och gått in i 2014. Spännande.

Jag har inte gett mig själv några löften, men jag hoppas och tror att det här året kommer innebära stora stunder och stora förändringar.

Det här är året då jag ska utveckla mig själv genom att åka på en volontärresa till ett helt främmande land med helt främmande människor och helt främmande djur. Så himla spännande!

Det är även året då jag (förhoppningsvis) ska börja studera på universitet eller högskola. Man kan säga att 2014 för mig blir utvecklingens år. 

Jag tänker börja redan nu med att gå med i två utmaningar. Träningsrelaterade utmaningar. Plankan och benböj varje dag under januari. Det här kan ni hänga med på allihopa. 

Gårdagens festligheter blev bättre än förväntat. Otroligt kul.

Anton och jag skapade ett evenemang på Facebook där vi bjöd in vänner till nyårsfest i vårt garage. Vilken fest!

Bra mat, bra folk, bra musik, bra dans och bra drinkar.

Att vi inte hade helt koll på klockan runt 12-slaget är en petitess tycker jag.

Vi höll igång fram till klockan 5 på morgonen. Ojojoj, det var en bra fest. Kan komma att bli en tradition.

Idag är jag trött och har tillbringat större delen av dagen i soffan med mini på magen. Seg i huvudet och trött, men det är det så värt.

Nu ska vi äta lite mat, sedan blir det en promenad och efter det Agnetas nyårskarameller.

Jag vill önska er alla ett gott nytt 2014. Ta hand om varandra, men framförallt dig själv. Du kan börja med att anta mina träningsutmaningar :)

Alexandra lindgren