Det blir inte lika frekvent på vintern, men över en månad är inte okej. Inte okej.
Idag gjorde jag det. Klädde på mig kläder, knöt skorna och gav mig iväg. Fyra grader varmt, ishalka på större delen av vägen och blåsigt. Inte de bästa förutsättningarna, men jag brydde mig inte.
På grund av halkan gick det stundtals väldigt långsamt, men jag tog mig fram.
Det var tungt i benen, otroligt tungt i benen.
Flera dagars stillasittande och intagande av fet mat har satt sina spår. Efter några kilometer kändes det bättre i benen igen.
Svängde av stora vägen och in på den lilla grusvägen som skulle ta mig till backen upp mot vattentornet. Vägen var även den isbelagd och dessutom blockerad av ett stort träd. Jag fick ge mig ut i skogen och ta mig förbi på det viset.
Fortsatte mot backen och gav mig upp. Kutandes. Satan vad jag tog uppför. Första vändan kändes riktigt bra, andra var jobbig, tredje asjobbig och fjärde döden. Springa fort upp, gå ner, fort upp, gå ner x4.
Jag hade behövt en skrikande kompis som pushade mig känner jag. Det får bli nästa gång.
Backen ser liten ut på bilden, men den är vidrig i verkligheten.
Hittade en annan väg genom skogen så jag slapp det fallna trädet.
Joggade/gick vidare hemåt igen.
Totalt lade jag 6,02 kilometer bakom mig på en ganska usel tid. Den här gången räknas inte tiden, utan det är just det att jag gav mig iväg som är det viktiga.
Nu fick jag dessutom en chans att skriva i fitnessförlagets träningsdagbok som jag fick i julklapp av mor och far. Härligt :)
Alexandra Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar