lördag 21 september 2013

Trädgårdspyssel på egen hand

Jag ska berätta för er om vår fantastiska Greklandsresa inom kort, men idag får ni ta del av hur min dag har sett ut hittills.

Igår var Anton och jag på Beijer där vi spenderade en mindre förmögenhet på virke och målarfärg.
Av virket ska det bli ett nytt plank i trädgården istället för det bruna och mossiga planket som står där nu.
Det ska sedan bli vitt.

Något annat som skulle bli vitt var resten av staketet. Den första delen målade vi i somras, men den sista delen har jag tagit tag i idag.
Det här kan kännas fånigt, och för ganska många självklart, men det kändes så himla bra att göra allt själv.
Jag plockade fram tillbehören, öppnade burken med en skruvmejsel och började måla. Ingen Anton, ingen karl, som sa vilket sätt som var rätt eller fel eller påtalade hur man skulle göra. Nog för att Anton gärna ser att jag gör saker själv och i stort sett aldrig klagar på hur jag gör, men det kändes riktigt bra. Självständigt!
Att måla staket är väl ingen hjärnkirurgi direkt, men en bra början till "jag-kan-själv-fas" i mitt liv.

Jag har så lätt för att ge upp fort, att låta någon annan ta över mitt påbörjade projekt eller arbete. Mitt självförtroende är inte på topp när det gäller byggnationer eller andra fysiska prestationer. Kanske inte heller psykiska.
Speciellt inte när jag bor tillsammans med en hantverkare som älskar att arbeta och att göra nya saker. Om han inte vet hur han ska göra så tar han reda på det. Jag velar i tid och otid tills jag ger upp och låter honom göra jobbet.
Fast inte idag!
Idag gjorde jag det själv! ( förutom mini och Mozart då, de vill ju alltid vara med. Kan meddela att Mozart har fått några extra vita ränder i pälsen och att mini inte längre är lika svart som han var igår.)








Nu ska jag vila en stund, sedan ska jag måla ett varv till. Det gäller att passa på nu när det är härligt väder ute.
Anton kommer snart hem från bankörningen med Porscheklubben och då kommer det ett par killar från norra Norrland som ska köpa vår Audi. 
Det känns sådär, jag blir så himla fäst vid saker. Det är ett problem jag måste jobba med. Det handlar om en bil. Ett fordon, inget som inte kan ersättas. Jag brottas med mina känslor angående detta, men jag vet att det kommer kännas bra när det är över. När de har åkt härifrån. Iallafall på bankkontot nästa månad!

Alexandra Lindgren 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lille vän, var inte ledsen. Vi har en SAAB mamma körd som ni kan få köpa.
Puss!
/Far

Andreas sa...

Staketet blev görfint, och du gjorde det själv. Bra gjort, och förhoppningsvis en självförtroendeboost.