Medalj till mig!

Anton väckte mig med en hejdå-puss vid klockan 7 imorse.
Istället för att somna om läste jag ut boken jag tipsade om i förra inlägget, Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran.
Jag funderade på att gå ut och gå, men det regnade ute och var allmänt grått så jag låg kvar i sängen.
Började med nästa bok, Heja heja av Martina Haag. Herregud vad hon är rolig och inspirerande. Boken handlar om hur hon gick från att orka springa 12 minuter till att orka med ett helt Marathonlopp. Mer info kommer senare.

Jag läste ut även denna bok och blev så inspirerad att jag skapade mig en egen låtlista på Spotify, kallad springsånger.
De första fyra låtarna stal jag direkt från Martina Haags egen lista. Resten kom jag på själv eller hittade på några av mina facebooksvänners egna Spotify-listor efter några minuters snokande. De allra flesta hade låtar som var för mycket styrketräning och för lite jogging för min smak. Eller också hade de bara skräpmusik som hårdrock/metal.
Listan som knåpades ihop består av följande visor:

*Queen - I Want It All
*Elton John - I'm Still Standing
*Maskinen - Segertåget
*ABBA - Gimme! Gimme! Gimme!
*Iron Maiden - Run to the Hills
*Survivor - Eye of the Tiger
*E-type - Here I Go Again
*Skrillex - Bangarang
*Beyoncé - Run the World (girls) (här blev jag inspirerad av feminismen ur Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna)


Jag snörade på mig skorna och gav mig ut. Ställde in Endomondoappen på "running" och startade min playlist.
Lämnade huset, joggade in på skogsvägen och vidare in på elljusspåret. Uppförsbacke, stenig väg och vattenpölar. Regnet, som tidigare hade fått mig att inte vilja ut, blötte ner hela min kropp och svalkade mig för varje droppe som kom. Härligt!
Första kilometern var ganska jobbig, men sedan gick det ganska bra.
När jag sprungit den tredje kilometern ropade jag ett glatt "yes" då jag aldrig tidigare i mitt liv har joggat tre kilometer utan att stanna en enda gång.
Ute vid Rönnskär blåste det så mycket att jag vände och sprang hemåt igen.
vid café Måsen kände jag att mina skosnören hade gått upp så jag fick stanna och knyta om dem, sedan var det bara att jogga vidare.

Efter fyra kilometer började jag bli riktigt trött, men då spelades I'm Still Standing i mina lurar och gav mig lite extra kraft. För att peppa mig själv började jag klappa takten med händerna utan att bry mig om ifall någon skulle se mig.
Framme vid kiosken började jag fundera på vilken present jag skulle ge mig själv om jag klarade att jogga hela vägen hem. Det enda jag kunde komma att tänka på var en kanelgiffel som låg hemma i skafferiet. Det var ett helt fel pris tyckte jag så jag gav upp idén.
Jag försökte hitta stället där det var mest jobbigt. Var det i benen? konditionen? Andningen?
Jag kom fram till att det nog mest satt i huvudet och andningen. 

Jag svängde av vägen mot vårt område och mötte två kvinnor med hundar. Jag kan ju inte ge upp när någon ser på eller nu när jag är så nära hemmet så jag fortsatte. 
Väl inne på trädgården saktade jag ner, stängde av appen och gick in.
Totalt blev det en joggingtur på 4,72 km på lite mindre än 30 minuter.


Jag är otroligt stolt över mig själv.
Det här är det längsta jag någonsin har joggat utan att stanna (förutom max 10 sekunder då jag knöt skon).
Hur bra?
Visst, nästan fem kilometer är vardag för många, men för mig var detta något speciellt. Så speciellt att jag sms-bombade mina nära och kära angående detta. Jag kände att jag ville dela med mig av min stolthet!
Dessutom kan jag titta tillbaka på det här inlägget om någon månad (?) och småle åt att jag var så stolt över fem km. Då har jag sprungit minst 10 km utan att stanna. jodå!

Nu, en dusch senare, är jag nästan sugen på att ge mig ut igen.
Ikväll har jag middagsbjudning för mina kära väninnor, men imorgon kanske jag skulle ge mig ut en sväng innan jobbet?

Stolt,
Alexandra Lindgren